Skip to Content.
Sympa Menu

cc-se - Re: [Cc-se] Ang. en lagvals klausul

cc-se AT lists.ibiblio.org

Subject: development of iCommons Sweden licenses

List archive

Chronological Thread  
  • From: Peter Brink <peter.brink AT brinkdata.se>
  • To: "cc-se AT lists.ibiblio.org" <cc-se AT lists.ibiblio.org>
  • Subject: Re: [Cc-se] Ang. en lagvals klausul
  • Date: Sat, 27 Aug 2005 18:05:06 +0200

Stig Strömholm har skrivit en monografi med titeln "Upphovsrätt och internationell privaträtt" (Norstedts, 2001) som jag ägnat eftermiddagen åt att studera delar av. På sidorna 326 till 338 redogör Strömholm för hur Romkonventionen av 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser av doktrinen har tolkats vid upphovsrättsliga avtal. Den tyske rättsvetaren Eugen Ulmer har enligt Strömholm har haft ett starkt inflytande på den upphovsrättsliga tolkningen av Romkonventionens idé om den "karakteristiska prestationen" i Europa. Ulmers lösning är att lagvalet skall knytas till den part som är mest aktiv. När t.ex. en förläggare överlåter sina rättigheter till en annan näringsidkare så är Ulmers lösning att det är den som överlåter rättigheterna som är den mest aktive. Om den ena parten är en upphovsman och den andra parten är ett företag eller en organisation som åtar sig att utnyttja verket och försvara rättigheterna till det då är det denna part som är den mest aktiva. Vid exklusiva överlåtelser anser Ulmer att det är förvärvaren av den exklusiva rättigheten som är den mest aktiva. Slutligen vid icke-exklusiva överlåtelser och överlåtelser som inte är kopplade till någon utövningsplikt så anser Ulmer att det är licensgivaren som är den aktive.

För nordisk del så har Lennart Pålsson anfört att den karakteristiska prestationen är licensgivarens tillstånd att nyttja den immaterialrättighet som tillhör honom och därför så bör utgånspunkten vara att licensgivarens lag används, men om avtalet är betungande för förvärvaren så bör licenstagaren få fördel av lagvalet. Michael Bogdan verkar anse att om en förläggare köper en rättighet så är det förläggaren som är den aktive och denne borde därmed få fördel av lagvalet. Rosén säger i princip samma sak, men anför också att om det rör ett licensavtal med många olika licenstagare i många olika länder så ter det sig rimligare att använda sig av licensgivarens lag.

Den danske rättsvetaren Ole Lando är enligt Strömholm den rättsvetare i norden som ägnat sig mest åt dessa frågor. Landos lösning ligger nära Ulmers. Lando förespråkar att, som huvudregel, så skall överlåtarens/upplåtarens lag gälla. Om förvärvaren åtar sig hela bördan att utveckla, marknadsföra och bevaka en rättighet skall dock lagen i förvärvarens land gälla. Om det finns många licenstagare i många olika länder bör dock licensgivarens lag gälla.

Strömholm påpekar sedan att en lösning för den svenska rätten dels måste vara rättvis, dels vara praktisk och dels konventionslojal. Att försöka hålla ihop skyddsland med lagval kan te sig praktiskt men Strömholm påpekar att en sådan lösning inte nödvändigtvis är konventionslojal. Vid förlagsavtal, eller i huvudtaget vid onerösa avtal, ter sig ett lagval baserat på förvärvarens hemort vara bäst anser Strömholm.

Frågan blir nu vad man ska säga om ett benefikt avtal där licenstagarna inte åtar sig att utföra någon större prestation, och där licenstagarna kan finnas i väldigt många olika länder. Någon lösning i praxis finns naturligtvis inte, men de flesta rättsvetare verkar benägna att i en sådan situation välja licensgivarens lag, med motivet dels att det är denne som gör den karakteristiska prestationen och dels att det är mer praktiskt.

Jag måste med anledning av ovanstående ställa mig tveksam till att man kan utgå ifrån att en svensk domstol vid en tvist som rör en Creative Commons licens skulle anse att licenstagarens hemort skulle vara vägledande för lagvalet, det ter sig faktiskt minst lika rimligt att anta att licensgivarens hemort kommer att avgöra lagvalet.


/Peter Brink





Archive powered by MHonArc 2.6.24.

Top of Page