[Cc-se] Ang. en lagvals klausul
Peter Brink
peter.brink at brinkdata.se
Sat Aug 27 12:05:06 EDT 2005
Stig Strömholm har skrivit en monografi med titeln "Upphovsrätt och
internationell privaträtt" (Norstedts, 2001) som jag ägnat eftermiddagen
åt att studera delar av. På sidorna 326 till 338 redogör Strömholm för
hur Romkonventionen av 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser av
doktrinen har tolkats vid upphovsrättsliga avtal. Den tyske rättsvetaren
Eugen Ulmer har enligt Strömholm har haft ett starkt inflytande på den
upphovsrättsliga tolkningen av Romkonventionens idé om den
"karakteristiska prestationen" i Europa. Ulmers lösning är att lagvalet
skall knytas till den part som är mest aktiv. När t.ex. en förläggare
överlåter sina rättigheter till en annan näringsidkare så är Ulmers
lösning att det är den som överlåter rättigheterna som är den mest
aktive. Om den ena parten är en upphovsman och den andra parten är ett
företag eller en organisation som åtar sig att utnyttja verket och
försvara rättigheterna till det då är det denna part som är den mest
aktiva. Vid exklusiva överlåtelser anser Ulmer att det är förvärvaren av
den exklusiva rättigheten som är den mest aktiva. Slutligen vid
icke-exklusiva överlåtelser och överlåtelser som inte är kopplade till
någon utövningsplikt så anser Ulmer att det är licensgivaren som är den
aktive.
För nordisk del så har Lennart Pålsson anfört att den karakteristiska
prestationen är licensgivarens tillstånd att nyttja den
immaterialrättighet som tillhör honom och därför så bör utgånspunkten
vara att licensgivarens lag används, men om avtalet är betungande för
förvärvaren så bör licenstagaren få fördel av lagvalet. Michael Bogdan
verkar anse att om en förläggare köper en rättighet så är det
förläggaren som är den aktive och denne borde därmed få fördel av
lagvalet. Rosén säger i princip samma sak, men anför också att om det
rör ett licensavtal med många olika licenstagare i många olika länder så
ter det sig rimligare att använda sig av licensgivarens lag.
Den danske rättsvetaren Ole Lando är enligt Strömholm den rättsvetare i
norden som ägnat sig mest åt dessa frågor. Landos lösning ligger nära
Ulmers. Lando förespråkar att, som huvudregel, så skall
överlåtarens/upplåtarens lag gälla. Om förvärvaren åtar sig hela bördan
att utveckla, marknadsföra och bevaka en rättighet skall dock lagen i
förvärvarens land gälla. Om det finns många licenstagare i många olika
länder bör dock licensgivarens lag gälla.
Strömholm påpekar sedan att en lösning för den svenska rätten dels måste
vara rättvis, dels vara praktisk och dels konventionslojal. Att försöka
hålla ihop skyddsland med lagval kan te sig praktiskt men Strömholm
påpekar att en sådan lösning inte nödvändigtvis är konventionslojal. Vid
förlagsavtal, eller i huvudtaget vid onerösa avtal, ter sig ett lagval
baserat på förvärvarens hemort vara bäst anser Strömholm.
Frågan blir nu vad man ska säga om ett benefikt avtal där licenstagarna
inte åtar sig att utföra någon större prestation, och där licenstagarna
kan finnas i väldigt många olika länder. Någon lösning i praxis finns
naturligtvis inte, men de flesta rättsvetare verkar benägna att i en
sådan situation välja licensgivarens lag, med motivet dels att det är
denne som gör den karakteristiska prestationen och dels att det är mer
praktiskt.
Jag måste med anledning av ovanstående ställa mig tveksam till att man
kan utgå ifrån att en svensk domstol vid en tvist som rör en Creative
Commons licens skulle anse att licenstagarens hemort skulle vara
vägledande för lagvalet, det ter sig faktiskt minst lika rimligt att
anta att licensgivarens hemort kommer att avgöra lagvalet.
/Peter Brink
More information about the cc-se
mailing list